khaleesis.blogg.se

Mina tankar cirkulerar kring förlossning, amning o att vara gravid. Det låter så hemskt o säga men jag hatar verkligen o va gravid. Sådärja, jag sa det. Det är hemskt. När jag vet hur andra kämpar (jag har själv varit en av dem som kämpat). Jag hatar hatar hatar det! För jag har mått så dåligt. Jag har inte fått vara mig själv på sju månader. "Ja men du är ju gravid" tänker ni då. Jo visst är jag det. Men den här graviditeten går inte o beskriva. Den har bara varit hemsk. Jag saknar o få busa med min son nåt fruktansvärt. Att bara få springa o busa leka gömma sig o hoppa o dansa o lyfta han högt upp. Det får sambon göra nu. Jag ligger soffan o tittar på. Jag gör bara det jag måste med Loke. O gosar en massa massa när jag får. (Han är inte lika gosig längre).

Idag tittade jag på bilder på mig själv för o minns hur jag var när jag inte var gravid. O Gud vad jag saknar den personen.. saknar saknar saknar 💕 Jag saknar mina vänner.. jag saknar mina långa promenader.. jag saknar allt hos mig själv. Just nu är jag bara ett kärl. Som väntar. 

Det enda mysiga med graviditeten är bebisens sparkar o vridande hit o dit. Det är en häftig upplevelse. Loke var mer än liten latis i magen som sparkade då o då för o göra sig påmind. Den här lille krabaten kör gymnastikrörelser dygnet runt. 

Iallafall det här med förlossning o amning. Jag har bestämt mig för två saker. Och jag hoppas innerligt att jag kommer få igenom det. Det ena vet jag att jag får igenom. Men det andra hänger i luften än så länge.

1. Jag vill ha planerat kejsarsnitt. Det har jag sagt redan från början. Ändå försöker läkaren övertala mig till en förlossning ändå.  O jag blevnästan övertygad. Tills jag kom hem o började uppleva min skräckförlossning igen o jag hörde mina skrik i huvudet. Känslan av att ligga på asfalten o plågas o torteras medan de andra bara går förbi o ignorerar mig. För exakt så kändes det. I 24 timmar. Ingen lyssnade på mig. Men när de såg att jag var så utmattad att jag helt inte klarade mer, när mina krafter tog slut, då bestämde de sig för o göra nånting. Men mina ord, mina känslor, min smärta, den hade ingenting o säga nåt om. Även om så läkaren menar att jag ska ge det ett försök o sen ett kejsarsnitt om det inte skulle funka, så hur ska jag lita på att de lyssnar på mig denna gång när jag säger stopp? När de inte lyssnade förra gången. Jag går o är rädd för att vattnet ska gå helatiden, även om jag ibland hoppas för att få ett slut. Men detta är sista graviditeten i mitt liv, så kan jag inte få en någorlunda positiv förlossning då? Som jag kan minnas med glädje o inte med skräck. Snälla gode Gud o alla goda läkare snälla godkän min önskan. Om två veckor ska jag ha samtal med aurora o min sambo ska va med o stötta mig. 

2. Jag ska inte amma. Jag håller för öronen. Jag vill inte höra om anknytningar, immunförsvar o bla bla bla. Jag vill inte. Jag trivs inte med det. Jag tycker inte det är mysigt någonstans. Jag tycker bara det är jobbigt. O jagar inte bekväm alls med det. Förra gången kämpade jag verkligen med amningen även om jag avskydde det o det kanske var därför det inte gick heller för att Loke kände av det. Jag fick bara problem. Mjölkcysta som blev till en stor varböld som bidrog till att bröstet sprack. (Nu låter det som att hela patten sprängdes men så var det inte, det blev hål i bröstet o en massa var rann ut i flera dagar som vi fick hålla på o pressa ut o lägga om o läkare fick tömma det åt mig emellanåt). Anknytningen ligger i mycket mer än bara amningen. Den ligger i hur man tar hand om sitt barn. Hur man förhåller sig till barnet. Benny o Loke fick en jättefin anknytning o har än idag en sån fin kontakt. O vad jag vet så kan Benny inte amma 😉 så nej jag krabbar hellre med flaskor, värma ersättning o hålla på med det istället. Punkt. 

O när allt detta är över så lovar jag er att jag ska fira med en stor brieosttårta o ett glas kall prosecco 😋 Så det så.