Jag tror..
Jag var Påväg hem efter ett utmattande pass på jobbet. Jag körde hem. Under bilfärden hem kände jag mig tom. Naken. Blottad. Min själv var blottad för alla att se. Lager efter lager av min kropp hade skalats av o i just detta nu hade det sista lagret
skalats bort. Så kändes det.
Vad som helst skulle kunna skada mig nu. Jag var bara skelett och vävnad. Ingen hud. Låter som creepy beskrivning men det var så jag upplevde det. Jag var helt tom.
När jag kom hem satte jag mig jämte min sambo som kollade på tvn. Fortfarande tom. Jag började märka att jag hade svårt o andas. Mitt hjärta bultade fort. Jag kände panik. Vad händer med mig?
Jag fick gå ut o ta frisk luft. Min inre röst sa till mig "du är löjlig, lägg av, sluta fjanta dig". "Du ska va stark, klara av allt, men du är bara en mes, en nolla!".
Jag ville bara lägga mig i nåns famn o gråta. Men jag kunde inte svälja min stolthet. Så jag försökte hitta andningen. Sökte.
Jag hittade den tillslut. Gick in o satte mig jämte sambon. Men jag var fortfarande bara skelett o vävnad. Jag hade ingen hud som skyddade mig mot all fara. Som skyddade min blotta själ.
Nu har jag tunt lager runt om mig. Som ett silkeslakan. Det betyder att jag börjar få tillbaka min självkänsla igen. Min integritet.
För just då var min självkänsla helt borta.. och det dröjde över ett halvår innan jag nådde botten o kunde börja jobba på min självkänsla igen.