Panikångest

Den här veckan har varit väldigt tuff o utmanande men också rolig. Veckan började dock väldigt oroligt med två panikångestattacker o ångest i kroppen helatiden. Så jag tog tag i det direkt o fick hjälp av både läkare o terapeut o nu känner jag mig stabil igen. 


Det är lustigt det där med panikångest att det bara kan komma som en blixt från klar himmel. Utan o veta varför. Första attacken skedde i bilen, sambon körde tack o lov. Jag fick gömma mig i jackan o försökte kontrollera min andning. Hjärtat klappade superfort o jag skakade o trodde att jag skulle dö. På riktigt. 

Andra gången var när jag cyklade o märkte att jag inte klarade av o cykla för det kändes som om jag hade cyklat ett maraton. Jag fick stanna flera gånger o försöka kontrollera mig tills jag kom hem o där satte jag mig sen på en stol med ansiktet gömt i händerna o vaggade grät skakade o andades fort. 

Det går ju över men i själva stunden är fruktansvärt o jag blir så rädd o jag blir rädd efteråt med. Jag förklarade för sambon att det kändes som att jag var i ett skräckhus eller nåt. 

Jag fick prata med terapeuten o vi kom fram till att det är vissa ord som utlöser min panikångest. Som jag kopplar till saker som har hänt mig o det är då paniken kommer. 

Men jag har ändå kunnat hålla mig samman o gått till mitt nya jobb o det har funkat jättebra o jag tror att ju längre tiden går ju tryggare kommer jag bli o ångesten kommer minska.

0 kommentarer

Min sorg

Ikväll kom tårarna. Först kom tårar för insikten om att min o lokes "tid" är slut. För jag ska börja jobba imorgon efter över ett år ihop med min följeslagare 💕 o tiden har gått alldeles för fort o det värker i mitt hjärta. Jag vill bara spola tillbaka tiden men det enda jag kan göra är o minnas tillbaka. 


Men hade jag kunnat så hade jag spolat tillbaka till det ögonblicket då vårdpersonalen rullade in mig i sängen jag låg i in till neonatal där Loke var inskriven. Och vad jag möts av är min sambo som sitter fridfullt i en fotölj med Loke i sin famn o ler varmt till mig. Och mina ögon fylldes av glädjetårar. Just från det ögonblicket o framåt hade jag viljat återuppleva igen.

Sedan kom det tårar igen senare på kvällen. Då jag inser att saker som har hänt mig i mitt liv, saker som jag har härdat o kämpat med o mått så psykiskt dåligt av har förstört mig. Kanske inte helt förstört mig. Men det har tagit väck min trygghet, min självkänsla, min integritet. Min ångest o min oro grundar sig på saker som har hänt. O hade det inte hänt, hade jag inte härdat o gjort nåt åt saken tidigare.. då hade jag inte varit såhär nu. Osäker på mig själv. Tvivlar på mig själv. Duger jag verkligen? 

Jag vet att det inte hjälper att tänka på det nu. För nu är det dags o bygga upp min självkänsla igen o bli stark. Jag kommer hitta tillbaka till mig själv igen... 

Det känns precis som att jag sörjer.. jag sörjer det som har hänt. O det kanske är ett gott tecken. För att sörja innebär också att man går vidare. Imorgon är en ny dag. O då ska jag sluta va så dramatisk 😉

0 kommentarer

Avslutat kapitel

"Det där kan vi släppa bakom oss nu" säger sambon när vi går igenom o sorterar viktiga papper o jag frågar om jag ska spara eller slänga ett papper. Senare på kvällen/natten inser jag att det är mkt vi kan släppa bakom oss nu. Mkt tungt som vi har löst tillsammans. Och som vi kan lämna bakom oss. Och leva i nuet. 


Och se fram emot framtiden. Och anta nya utmaningar både på gott o ont. Vi har avslutat ett kapitel.


0 kommentarer