Verkligheten

Allt jag gör tar energi. Jag märker mer o mer hur utbränd jag egentligen är. Allting tar kraft. Allt från små vardagssaker som att borsta håret, duscha o laga mat till större grejer som att jobba, umgås med folk o kolla på en film. Jag gör det. Men jag är otroligt trött. Så alla ni som inte fått sms av mig. Jag tycker om er o ni är mina fina vänner men jag orkar ingenting just nu o det är ingenting personligt mot någon. Jag är bara trött o behöver den här tiden för o vila. Jag går o lägger mig skittidigt o går upp sent för o sen vila igen. Jag kan knappt läsa en bok förrän jag tappar koncentrationen. Jag får skriva postitlappar till mig själv för att jag ska komma ihåg saker. Ibland upptäcker jag att jag inte lyssnar när nån pratar med mig o jag känner mig jättehemsk när jag upptäcker det. Jag behöver bara vila. Och jobba med mina tankar. Vilket jag gör helatiden. Och jag gör framgångar. Jag släpper mkt fortare mina tankar istället för o älta dem. Idag började jag oroa mig för vad folk tänker om mig o sen tänkte jag "och? Vad gör det om dem tänker så om mig? Låt dem göra det isåfall. Det är ju inte ens sant eller hur? Det är ju bara i mitt huvud" o sen släpper jag det. Jag behöver inte oroa mig längre. Jag behöver inte oroa mig för om den eller den tycker om mig. För jag behöver ingen bekräftelse. Jag får tillräcklig bekräftelse från mina vänner o familj som bryr sig om mig. Även om jag ibland söker mer bekräftelse hos dem ibland men jag vet att jag inte behöver det. Jag gömmer mig lite just nu bara. Jag är snart tillbaka. Mitt rätta jag är snart tillbaka. 
0 kommentarer

Friheten

Inser friheten i att inte behöva anpassa mig till någon. Jag behöver bara va mig själv. Och jag behöver inte va omtyckt av alla o jag behöver inte tycka om alla. Det är helt okej o tycka illa om folk (så länge man inte är elak mot dem). Jag är fri i o tycka precis som jag vill. Det är dagens insikt. Idag är jag trött o tjurig o jag tänker va det. För det har jag rätt till. Jag behöver inte låtsas vara glad just idag. Jag skiter i det. För jag är jag. 
0 kommentarer

Dödsångesten

Har varit förkyld hela veckan o känns som livet bara har stannat. Haft ångest över o inte kunnat göra nånting. Igårkväll började jag känna mig som mig själv igen o jag mådde riktigt riktigt bra. Låg o mös i soffan med sambon o kollade på tvserier. Och så pang! Det är precis som att hjärnan vet när den ska slå till. Det är precis som att den vet att jag mådde så bra igår och hade ingen ångest ingen oro ingenting. Då sätter den igång nåt annat. Dödsångesten. En ångest som jag inte kan göra så mkt åt. För döden kommer ju ändå oavsett om man vill eller inte. Men fy fan va jag är rädd för döden. Jag är rädd för att folk runtomkring mig ska dö och att jag ska dö. Jag är rädd för att man bara slutar excistera när man dör o inte minns sina nära o kära eller alla fina minnen man har. Jag är rädd att när min familj dör så kommer de inte komma ihåg mig alls. Att de inte excisterar längre. Alls. Och jag är rädd för att jag dör o inte excisterar längre. Och så går tankarna runt.. men det är säkert nån mening med livet. Kärleken eller nån uppgift man har eller ödet eller ja va fan som helst. Men spädbarn som dör då? O bebisar som dör i magen? Vad är deras mening med livet? Så ligger jag o grubblar på det. I timmavis. Och jag blir rädd o får panik. Mest på nätterna. Ligger o googlar på mobilen om livet efter döden. Försöker lösa gåtan. Måste hitta en mening. Måste hitta bevis på att det finns liv efter döden. 
Men igår var jag snabb med o berätta det för sambon o han tröstar mig alltid med samma sak. "Energi kan inte förstöras". Ingen vet var vår energi tar vägen o den kan inte förstöras. Och det tröstar mig alltid lite. Så nånting måste ju hända iaf? Sen började vi prata om såna här mystiska saker o om ufon o om den hemliga ambassaden som ligger i nån öken nånstans där amerikanarna har en massa hemligheter o om vatikanen o om arkivet de har där med en massa hemliga skrift. Och sen lugnade jag mig. Vi gick o la oss redan kl 22 en fredagkväll o jag sov gott hela natten. Vaknade upp pigg o glad när jag skulle jobba idag. 
Dödsångest är väl nåt som händer alla i olika faser. Jag hade en när jag var liten när farmor gick bort. Samma rädsla som jag har idag. Tänk om farmor inte excisterar längre. Läste böcker om döden då o gick vidare på nåt sätt. Varje nyår o när jag fyller år ända sen jag var liten har jag tänkt "nu är jag ett år närmre döden". Jag vet det låter helt sjukt o deprimerande. Men man kan inte hjälpa vad man tänker o känner. Och jag vill framföra mina tankar här o bryta den glada fasaden där man lägger ut bilder på sig själv sin katt sin nya soffa eller liknande. Dagens outfit. Jag menar inte att det är löjligt. Jag gör ju det själv. O hade själv tyckt det var kul o lägga ut bild på sin nya soffa. Men det är bara det man lägger ut. Nu orkar jag inte skriva mer för nu är jag så trött... 
0 kommentarer