Cuddletighs

Läste lite blogginlägg o i ett inlägg stod det om tighgap. Tighgap?! Jaha så nu måste vi ha smala lår och ett stort gap emellan som ekar! Tycker synd om alla tonårstjejer därute som blir påverkad av sån här skit. Det är hemskt. Tycker det var mkt press på hur en annan skulle se ut o än idag. Men skönhetsidealen bara ökar. Blir så ledsen o arg. Vill bara krama om alla tjejer o säga ni är vackra som ni är skit i vad det står i tidningarna! Skit i tighgaps! 
Blir så frustrerad! Jag tänker ofta på att uppfostra mina barn att de ska älska sig själva o andra hur de än ser ut. Men går det när media tar över så mkt? Nu är det inte bara frida och okej som man själv läste när man var yngre. Hela instagram o facebook o bloggar o allt helvete är överfulla av tighgaps o annat mög! Hur ska jag kunna skydda dem från det? Vilken fruktansvärd värld vi lever! Det är denna värld som är helvetet!
Jag har cuddletighs ;) De är gosiga mysiga o mina lår kelar med varandra! (Dock är det ett helvete när det är varmt men de kan inte va ifrån varandra mina fina lår). 
0 kommentarer

Svarta fjärilar


Har börjat hantera min ångest genom o skriva. Jag skriver det som faller mig in. Skriva tröstar mig. Den här texten är min slags mentala rum kan man säg. Där jag får va ifred med mina tankar o släppa dem fria. Jag trivs i mörker och i tystnad. Sen är jag så lycklig över o ha familjen som stöttar mig. Jag kan smsa dem o jag får råd. Påminnelser om att ångest inte är farligt, det är bara mina tankar som spökar, jag har kontroll över mina tankar o jag är inte dum. Det hjälper o få höra det från de pålitliga o som betyder mest. Har ni ångest så prata med en ni har tillit till. Som ni vet att ni kan lita på o inte går o pratar vidare för då kan ni få ångest av det sen. Och fokusera på andningen. Andningen är viktigast av allt. Och hur smärtsamt o hemskt ångesten känns så är den inte farlig.
0 kommentarer

Jag klarar mig lite till..

Varför är jag så elak mot mig själv? Varför härdar jag ut på saker som jag inte trivs med? Jo men lite till klarar jag.. o så rinner bägaren över. Hur som helst. Lite till. 
Ångest. Det är en fruktansvärt jobbig känsla. Hjärtat bankar fortare. Jag kan inte andas. Jag gråter. Får panik. Vart ska jag ta vägen? Nu har jag lärt mig o fokusera på min andning. Jag smsar de jag har förtroende till. Och så fokuserar jag på andningen. Gråter. Tillslut så lättar det. Men det tar energi. 
Jag kommer på fler o fler scenarion då jag fått ångest utan o ha reagerat över det. Bara trott att jag är knäpp eller att det bara är så. Jag grät dagen innan vi skulle åka hem från kanerieöarna för två år sen. Vi hade haft det helt underbart en vecka. Men jag ville inte åka hem. Så jag grät. Fick panik. Kunde inte andas. Jag vill inte hem till verkligheten. Vill stanna här med den jag älskar mest. I en avslappnad miljö med inga måsten. Så där låg jag o grät o grät o grät. Sen tog jag nya krafter o klarade mig ett tag till.
Jag är i samma spår igen. Jag klarar mig lite till...
0 kommentarer