Be om hjälp
Det är spännande hur man lär sig nåt nytt om sig själv helatiden.. även om man tror att man känner sig själv så jäkla väl.
I slutet av denna graviditet har jag lärt mig att jag har jättesvårt för o be om o ta emot hjälp. Jag hatar det. Jag är tjurskallig o försöker ändå. Jag tycker det är pinsamt o be om hjälp.
Men nu har jag kommit till en gräns då jag inte har nåt val. För jag kan inte böja mig ner. Jag kan inte nå vissa saker. Ibland kan jag inte komma upp. Jag kan inte bära tungt. Gör jag dessa saker ändå ja då ligger jag hela natten o i flera dagar o har ont i hela kroppen.
Så nä, jag måste våga be om hjälp. Sambon hjälper mig o smörja min rygg på nätterna när det gör för ont. Hjälper mig o komma i badkaret. O lyfta. O ta på mig stödstrumpor. Jag hatar det. Men vad ska jag göra.
Sambon jobbar hela helgen. Imorgon klarar jag mig för då är det bara nattningen med Loke o det fixar jag. Det är att aktivera han jag inte klarar. Så på söndag jobbar han hela dagen o jag har funderat länge på hur jag ska aktivera min son.. så tillslut fick jag ringa svärmor så hon får passa han. Jag vågade inte ringa först för jag skäms. Men nu är det såhär.
Jag är nog som min farmor var. Jag vill inte vara till besvär.
Det är mina tankar idag. O be om hjälp!