Har du suicidtankar?
När jag verkligen kände för första gången att nu klarar jag inte mer var en dag när jag körde hem från jobbet. Jag satte mig i bilen och bara kände tårarna flöda. Jag grät o grät o grät. Jag hade det jobbigt både hemma och på jobbet och det kändes som att jag hade förlorat nånting. Nånting har dött. Jag hade så mkt sorg och smärta. När jag kom hem såg jag sambon vid köksbordet och började gråta ännu mer. Tårarna fick inget stopp. Jag grät hela kvällen. Dagen efter tog jag kontakt med vårdecentralen. Jag grät i telefonen "jag mår inte bra" och fick tid hos läkaren. Allt kändes så konstigt. Det här är inte jag. Jag funderade på hur jag skulle se ut inför läkaren, inbillade mig att jag måste övertyga honom om att jag är ledsen. När jag satt i väntrummet kämpade jag med att hålla tårarna i schack och när jag fick träffa läkaren torkade tårarna igen. Jag fick fylla i ett papper på hur dåligt jag mådde från skala 1-5. Jag satte 3 på alla punkter. Jag är alltid en trea. Varken eller. Nej det är nog inte så farligt med mig. Jag överdriver bara. Jag behöver bara komma ifrån jobbet lite och se annat. Han frågar mig om jag har suicidtankar. Nej absolut inte! Läkaren skrev ut d-vitamin då jag hade jättestor d-vitaminbrist. Och en tid hos terapeuten. Perfekt. Precis vad jag ville. Och en förflyttning i två månader på ett annat ställe och jobba på ett tag av chefen. Precis vad jag behövde. Jag började skina som en sol igen. Känna att allting löser sig. Jag var på det nya jobbet i tre dagar. Sen började jag känna yrsel. Jag höll på och svimma på jobbet. Och tårarna ville komma helt plötsligt. Det var hemskt och jag skämdes. Jag skämdes över att jag fick hålla igen tårarna helatiden. Gud va fjantig jag är, en jäkla lipsill! Och tårarna kom helatiden. Jag grät konstant. Sambon uppmanade mig att gå till läkaren igen. Jag skämdes ihjäl. Fick fylla i pappret igen. Denna gången blev det på skalan 5-6. Jag bröt ihop och grät framför läkaren. Har du suicidtankar frågar han. Nej absolut inte! svarar jag igen. Jag tänker komiskt för mig själv att jag har gått och haft dödsångest i flera månader så jag skulle inte våga sätta kniven på handleden eller knapra i mig piller. Jag är rädd för döden svarar jag och skulle aldrig våga göra det. Vill du bli sjukskriven frågar han. Mitt förnuftiga huvud säger nej, jag måste jobba, tjäna pengar, komma ut. Men mitt hjärta skrek ja. Fick sjukskrivning och medicin utskriven. Små doser sobril och citalopram. När jag kom hem tänkte jag att det här är ett skämt. Jag är inte sån här. Jag behöver inte sobril. Jag har gett ut lugnande medicin i flera år till andra inom vården och stått och funderat hur en själv skulle reagera på en tablett. Men skulle aldrig ta en. Men nu står jag här. Med ett paket sobril. Och citalopram. Samma känsla hade jag för några år sen när jag gick till läkaren för att jag hade ont i bröstet. Du är stressad säger läkaren. Vaddå stressad?? undrar jag. Du har en muskelknuta i bröstet, du måste ta det lugnt. Jag skrattar när jag kommer ut. Ett skämt! Jag? Stressad? Jag är världens lataste människa! När jag kom hem efter skolan så la jag mig i sängen i mitt stökiga internatrum, kollade på tv-serier på laptopen och käkade ostbollar. Jag är inte stressad. Och nu stod jag med samma känsla. Jag hade skuldkänslor inför sambon och inför chefen. Jag kan inte jobba. Chefen har varit så snäll och fixat ett annat ställe åt mig och efter tre dagar så kollapsar jag. Jag skämdes ihjäl. Jag var totalt misslyckad. Och såg ingen väg ut.