Behöver sömn..

Ligger o försöker vila in i det sista innan det är dags för jobb. Känner mig uppgiven. Trött som ett as o illamående. När ska illamåendet o tröttheten gå över. När ska jag känna mig som människa igen. Usch nej nu ska jag inte gnälla. Får ta mig i kragen. Rycka upp mig. Men det är inte så lätt när man är så jäkla trött o bara rycka upp sig. O spyan på gång. Blä blä blä. 
Börjar räkna ner dagarna nu för hemgång. Längtar. Jag längtar för att då kan jag få sova ifred. Utan att ett alarm ska ställas. Utan att man måste avbryta sin sömn för o jobba eller handla eller hämta sambon vid bussen. Varenda lediga dag som jag ser chansen på o sova ut avbryts med diverse sjukhusbesök. Diabetesläkaren, diabetesjuksköterskan, barnmorskan, terapeuten, ögonbottenfotografering, blodprovtagning, läkaren på bm, ultraljud, ultraljud för tillväxt.. förställer mig att jag kommer sova konstant förutom när jag går ut o tar in lite höstluft. Lite höstanda. Älskar hösten mest av allt. Jag hoppas jag får orken till o höstpynta o halloweenpynta iaf. Sambon frågade om jag verkligen ska ha halloweenmiddag med familjen. Men det ska jag banne mig ha om jag så kommer somna under middagen eller springa o spy. Halloweenmiddagen är vår tradition o jag älskar o pynta borden o pyssla. Så nej det ska inte graviditeten stoppa mig för. 
Annars har helgen varit bra. Fått sova ut lite. Varit på mustaschfest o middag hos svärmor. Annars har jag bara vilat.
0 kommentarer

Jag är jag.

Igår bröt jag ihop hos terapeuten. Som på en film ni vet. Terapeuten erbjuder servetter o torka sig med o ett glas vatten. Är det hormoner? Eller är det jag som bryter ihop? Jag känner vad jag känner i vilket fall som helst. Men det var det bästa jag kunde göra just igår. För idag känner jag mig lite tryggare i mig själv. Jag kramar extra om mig själv. Smeker min kind. Jag ska va snäll mot mig själv. Jag är jag. Jag kan inte spela nån annan för o göra andra nöjda med mig. Jag är jag. Får intala mig det mer o mer. Älska mig eller hata mig. Jag är jag o jag kan inte ändra på den jag är. Jag är stark. Jag lever mitt liv och livet har sin gång. Och det blir vad det blir. 
Jag har min norm i huvudet som jag själv har skapat. En väldigt orimlig norm. Att man ska gå en rak linje hela livet ut. Man ska gå i skolan, få en utbildning, fast jobb, körkort, hus, man o barn. Men inget ska gå fel. Inga omvägar. Allt ska gå till perfekt. Och gör det inte det. Då får jag fruktansvärda skam o skuldkänslor. Att det är mitt fel. Att jag är misslyckad. Jag är sämre än alla andra. Jag är annorlunda. Och med dessa förväntningar så kan det ju inte bli annat än kaos egentligen. För min väg har inte varit rak. Den är kurvig och backig. Helatiden. Och jag klandrar mig själv. Jag är misslyckad. Men nej. Jag är ju stark. För trots mina kurvor o backar på vägen så har jag ju ändå trots allt tagit mig dit jag vill helatiden. Jag har kommit till ro. Det finns fortfarande mål i mitt liv o uppfylla för o nå en rofylld tillvaro o vägen är fortfarande backig. Och det ska den va. För livet är så. Resten av livet. Så jag kramar mig själv extra idag. Jag har varit alldeles för hård mot mig själv. Jag kan inte säga att jag älskar mig själv. Men jag ska jobba på det. Vara mer snäll mot mig själv. Berömma mig själv. Försöka lära mig att älska mig själv. Det är svårt. Speciellt när man står framför spegeln. Det är inte ofta jag tänker va vacker jag är. Men det händer. Och det ska hända mer. 
0 kommentarer

Nej.

För varje dag som går, så lär jag mig att säga nej. Att avboka grejer, för att jag helt enkelt inte har orken, jag har ingen kraft kvar snart. Jag är totalt slut. Av en uppenbar anledning kanske. Men det är svårt och skilja på vad som är stress och vad som är graviditet. Men jag vet vad jag känner. Och jag följer den känslan. Kroppen säger ifrån. Så jag säger nej, tackar nej, tar inte på mig saker som jag vet tröttar ut mig och som jag helt enkelt inte klarar av just nu hur mycket jag än skulle vilja. Det är lätt och säga nej. Det dåliga samvetet kommer dock ändå, men försvinner ganska fort. Igår ältade jag nåt som jag hade dåligt samvete för, men som jag visste att jag inte skulle ha egentligen. Jag kan ju inte hjälpa att jag är trött. Kan inte hjälpa att jag är gravid. Men jag släppte det sen.
Har insett en annan sak, jag har fruktansvärt svårt för och be om hjälp. Jag har värk, jag är trött, jag kan be om hjälp. Folk skulle förstå det det vet jag. Men ändå kan jag inte. Jag skäms för och be om hjälp. Jag ska göra allt det jobbiga själv. Det jobbigaste ska jag göra. Tänk om de tycker jag är för svag annars? Jag är svag för o va gravid. Gravida ska inte va trötta, de ska tuffa till sig och orka ändå. Så inbillar jag mig själv att folk tänker. Är folk så elaka? Eller är det bara mitt huvud? Mina tankar som spökar igen?
Jag vill va den duktiga, den som alltid tar det jobbiga, för tar jag allt det jobbiga, då kan ingen säga att jag är svag, att jag undviker jobbiga saker för att jag är svag, feg eller lat. Terapeuten sa till mig att jag var en prestationstjej, då förstod jag ingenting, men nu förstår jag mkt mer. Ja jag är nog den där prestationstjejen trots allt..
 
0 kommentarer