Hon gråter
❤ ❤ ❤ ❤ ❤
Någonstans finns det en kvinna som är 30 år gammal och inte har några barn. Människor i hennes omgivning frågar hela tiden ‘Fortfarande inga barn?’ och hennes svar varierar från dag till dag, men inkluderar alltid framtvingade leenden.
‘Nej, inte än’, svarar hon med ett lätt skratt som döljer hennes frustration.
‘Tja, vänta inte för alltid. Klockan tickar, vet du’, får hon till svar innan hon går vidare, nöjd med sig själv för att hon behöll lugnet. Hon fortsätter le, men när hon är själv gråter hon ofta.
Hon gråter eftersom hon varit gravid fyra gånger men alla har slutat med missfall. Hon gråter eftersom hon försökte bli gravid redan på bröllopsnatten för fem år sedan. Hon gråter eftersom hennes make har en ex-fru som har gett honom barn. Hon gråter eftersom hon desperat försöker få fertilitetsbehandling, men hon har inte ens råd med depositionen. Hon gråter eftersom hon har gjort behandlingen förut, men fortfarande inte lyckats bli gravid.
Hon gråter eftersom hennes bästa vän inte ville ställa upp som surrogatmamma eftersom ‘det skulle bli så konstigt’. Hon gråter eftersom hennes medicin förhindrar graviditet. Hon gråter eftersom det tär på hennes äktenskap. Hon gråter eftersom läkarna säger att hon mår bra, men innerst inne vet hon att hon inte är det. Hon gråter eftersom hennes make lägger skulden på sig själv, och hans skuldkänslor gör att han blir en svår person att tillbringa tid med.
Hon gråter eftersom alla hennes systrar har barn. Hon gråter eftersom en av hennes systrar inte ens ville ha barn. Hon gråter eftersom hennes bästa vän är gravid. Hon gråter eftersom hon är inbjuden till ännu en babyshower. Hon gråter eftersom hennes mamma frågar henne vad hon väntar på. Hon gråter eftersom hennes svärföräldrar vill få barnbarn.”
”Någon annanstans finns det en annan kvinna som är 34 år gammal med fem barn. Människor i hennes omgivning frågar hela tiden ‘Fem? Åh herre gud, jag hoppas att du är klar vid det här laget!’ och sen skrattar de, eftersom dessa typer av kommentarer anses ‘roliga’. Hon skrattar också, men inte för att det är kul. Sen ser hon till att byta ämne så snabbt som möjligt så att den respektlösa kommentaren slinker förbi utan diskussion. Hon fortsätter le, men när hon är själv gråter hon ofta.
Hon gråter eftersom hon är gravid igen, men det känns som att hon måste dölja sin glädje. Hon gråter eftersom hon inte förstår varför hon inte får ha en stor familj ifall hon vill. Hon gråter eftersom alla antar att det här är inget hon önskade.
Hon gråter eftersom alla tror att det är ett straff. Hon gråter eftersom människor i hennes omgivning tar för givet att hon är oansvarig. Hon gråter eftersom hon är trött på nedsättande kommentarer. Hon gråter eftersom människor tycker synd om henne. Hon gråter eftersom allt hon vill, är att bli lämnad i fred."
”Och på ännu en plats finns det en annan kvinna som är 40 år gammal och har ett barn. Människor i hennes omgivning frågar hela tiden ‘Bara en? Ville du inte ha fler?’ med ifrågasättande ton. ‘Jag är nöjd med mina enda’, svarar hon lugnt. Det är ett svar hon repeterat om och om igen, fler gånger än hon kan minnas. Hon fortsätter le, men när hon är själv gråter hon ofta.
Hon gråter eftersom hennes enda graviditet var ett mirakel. Hon gråter eftersom hennes son fortfarande frågar när han ska få ett syskon. Hon gråter eftersom hon alltid har drömt om minst tre barn. Hon gråter eftersom hon var tvungen att avsluta sin andra graviditet för att rädda sitt eget liv.
Hon gråter eftersom hon kämpar med att ta hand om den son hon redan har. Hon gråter eftersom hennes make inte ens tänkte tanken på ett till barn. Hon gråter eftersom hennes make dog och sedan dess har hon inte kunnat älska någon annan.
Hon gråter eftersom hon är på toppen av sin karriär och har inte råd att ta ett kliv åt sidan. Hon gråter eftersom hon känner sig självisk. Hon gråter eftersom hon fortfarande är deprimerad, och kan inte få ett till barn just nu. Hon gråter eftersom hon börjar bli för gammal.
Dessa kvinnor finns överallt. De är våra grannar, vänner, systrar, arbetskamrater eller kusiner. De har ingen användning för våra råd eller åsikter. Deras livmoder är just det – deras. Låt oss respektera det.”
Citerat från // Nadirah Angai. en ung författare, mamma och fru från Missouri, USA.
En av de finaste texterna jag läst. Här kommer min.
Och på en ännu en plats finns en kvinna i 30 års ålder som väntar sitt andra barn med mindre än 2 års skillnad på barnen. Människor i hennes omgivning kommenterar "Oj redan! Så tätt?! Ni kommer ha jättemkt o göra!". Kvinnan ler tålmodigt o skrattar. Men när hon är själv gråter hon.
Hon gråter för att hon kämpade i över tre år för att få sin älskade son. Hon gråter för att hon inte vågade skydda sig ifall det inte kunde bli fler barn. Hon gråter för att hon hellre tog chansen att det kunde gå fort o bli gravid igen än o kämpa ytterligare några år till med sprutor o ivf-behandlingar o kostnaderna. Hon gråter för att hennes innersta önskan var o få ha en familj med två småttingar att älska. Hon gråter för att hon inte kan planera sina barn när de ska komma med exakt antal år emellan som andra kan.
Snälla tänk på det innan ni kläcker ut er kommentarer om barn till oss alla. Ni vet inte vad historien är bakom det hela. Det är så mkt mer.