Det gör ont att föda barn
Detta är till oss alla kvinnor.
Vi upplever allting på olika sätt. För att vi är unika. Vi upplever situationer, känslor och smärta på våra egna sätt.
Med det sagt så ska jag berätta om min situation idag.
Jag gick till en läkare för ett samtal om min förlossning. Jag har traumatiska minnen av den och är livrädd om jag skulle bli gravid igen att behöva gå igenom en förlossning igen. Jag får panikångest och gråter när jag tänker på det. Jag hade en fruktansvärd smärta konstant i 24 timmar. Ingen smärtlindring hjälpte. Så nej, jag kunde inte sitta och spela kort eller bläddra i en tidning under dessa timmar. Jag skrek och bönade och bad om att få ett slut på det. Jag bad till Gud om att få dö för jag orkade inte mer. Under det skedet hade hälften av tiden gått. Sköterskorna gav upp när jag inte hade någon kraft kvar. Det gick inte.När jag tänker på detta hör jag bara mina skrik. Och ögonen fylls av tårar.
Så jag samtalar med en läkare, vill få läkaren till att förstå min upplevelse och få tid till att eventuellt för igenom ett kejsarsnitt om det skulle bli aktuellt igen. Även få en utredning om vad som egentligen hände.
Läkaren säger:
Men lilla vän, det gööööör ont att föda barn.
Jag börjar störtlipa. Känner mig nedvärderad. Dumförklarad. Typ som "Hallå är du klen eller? Det förstår du väl att det gör ont, trodde du att det skulle kännas som ett getingstick?".
Jo, men så här är det, kvinnor. Vi upplever smärta på olika sätt. Och det här är MIN upplevelse och ingen annans. INGEN kan berätta för mig om hur min smärta kändes. Det är BARA JAG. DET ÄR BARA DU som kan berätta hur din förlossning var, hur just din smärta kändes. OCH det är DIN KROPP. Inte en JÄVEL ska få komma och bestämma över den, vare sig det gäller amning, graviditet, förlossning eller va fan det än må vara.
Oavsett, så går läkaren med på att göra en bäckenundersökning, för troligen så är det så att min bäcken är för trång. Och då får jag garanterat ett kejsarsnitt om jag skulle bli gravid igen. Annars får jag prata med en aurorabarnmorska.
Sen säger läkaren till mig "Jag hoppas inte att jag var för kall mot dig" och ler. "Nej nej" svarar jag och torkar bort tårarna och går därifrån.
Men nej, varför gjorde jag så? Istället skulle jag bara stormat in igen och bara skrika på henne så här:
VET DU VAD?! DU VAR JÄVLIGT KALL MOT MIG! JAG BEGÄR INTE ATT DU SKA TYCKA SYND OM MIG. MEN JAG BEGÄR AV DIG ATT DU SKA AGERA PROFFSIGT I DIN YRKESROLL. ATT KALLA MIG FÖR LILLA VÄN ÄR NEDLÅTANDE. ATT DUMFÖRKLARA MIG PÅ DET SÄTTET. DET ÄR INTE DIN SAK ATT GÖRA. DU SKA VARA TILL TJÄNST FÖR MIG! DU SKA HJÄLPA MIG! DU SKA BEKRÄFTA MIG! OCH DU SKA LYSSNA PÅ MIG! ÄR DET UPPFATTAT?! DU HAR INGEN JÄVLA MAKTSTÄLLNING ÖVER MIG! OCH DU KAN INTE BERÄTTA FÖR MIG OM HUR JAG UPPLEVDE MIN SMÄRTA! DU KAN OMÖJLIGT SÄTTA DIG IN I MIN SITUATION! OCH DU! TA ETT SNACK MED BARNMORSKORNA SOM VAR MED MIG UNDER MIN FÖRLOSSNING OCH SE VAD DEM TYCKTE. NÄR DE SA ATT DETTA INTE VAR EN NATURLIG FÖRLOSSNING EFTERÅT! OCH DU! KOM TILLBAKA NÄR DU FÅTT PROVA PÅ MIN FÖRLOSSNING I 24 TIMMAR OCH SE OM DU ÄR LIKA KAXIG DÅ!
Så skulle jag sagt! För fy fan vilken makt sjukvården har över oss kvinnor när det gäller graviditet, förlossning och amning. Då kan de ställa vilka krav som helst på oss. När vi är som mest känsliga och som mest underlägsna. Det är våra kroppar. Vi bestämmer om vi vill amma, vill göra kejsarsnitt eller inte. Det är vi som vet hur ont det gör, hur hemskt det känns, hur otäckt det känns. Det är VI! Ingen läkare. Ingen barnmorska. Ingen! INGEN!!!!