Anknytning

Det här med anknytning. Det är nåt jag inser nu efteråt att jag inte gjorde med min Loke i början. Och att det inte var så konstigt egentligen varför. Jag fick ju aldrig chansen att lära känna honom. Jag var för dålig för o kunna ha han hos mig från början. Jag kunde bara träffa han korta stunder. 

Och jag var för trött o för dålig för o ens va intresserad o var bara ledsen för att jag inte orkade engagera mig i honom. Det gjorde ont i hjärtat. När sambon kom in med han i vagnen o hela sambon lyste av lycka medan jag låg i sängen spydde vartannat o försökte klistra på mig ett leende o låtsas va lycklig när jag bara mådde dåligt över o inte kunna ha honom.

Och på ett sätt ville jag inte det heller för jag fixade det inte. Men ändå när jag fick mina panikångest attacker på nätterna så var jag bara tvungen till o se honom för han var den enda som kunde ge mig ett lugn. Han o sobrilen. 

Inte förrän sista natten på sjukhuset då vi äntligen var samlade alla tre o fick sova hela natten tillsammans kunde jag känna en anknytning börja grundas. Sen blev anknytningen bara starkare o starkare. O idag är den superstark. 

0 kommentarer