Fågelungen..
Jag tappar ord. Hjärtat bultar snabbt. Har lätt till gråten. Har lätt att ta åt mig. Mantrat "allt är mitt fel". Och jag känner mig ensam. O knäpp i huvet. Är det bara jag som är knäpp i huvet?
Ska kontakta min terapeut igen. Men hjälper det? Jag ska ju klara mig själv nu. Som en liten fågelunge som ska lära sig o flyga. Jag faller handlöst ner på marken. Jag kanske bara behöver en repetition. En påminnelse. Så jag kan börja flyga igen.
För jag minns inte hur jag gjorde när jag provade mina vingar. Är det så att den här ångesten kommer att komma o gå livet ut? Är det så att när man en gång fallit så kan har man lättare o falla igen?