Städnojjan
Medan jag har varit iväg på småsaker har disken o dammtrollen bara blivit större större o större. När jag tänker att jag ska ta tag i det så somnar jag kl 19 ihop med loke o sover tungt.
Min tova i håret blir bara större o större då jag ej orkat borsta igenom det så noga. O mina fötter är i stort behov av bad filning o salva.
Men tröttheten hindrar mig.
Så idag fick jag panik. Blev helt tårögd när jag såg kaoset här hemma. Stöket stressar mig. Måste måste måste upprepar jag i huvet. Jag börjar med o ta disken sen tar jag toan sen blir det nog lagom o mata loke o sen tar jag golven... o så stressar jag upp mig själv. Loke sitter i sin stol o skriker efter en sked gröt till medan mina tankar cirkulerar kring städning. Utanför powerwalkar en hurtig tjej med blond hår uppsatt i en perfekt knut. O mina tårar rinner. För här sitter jag som en slashas i ett skitigt linne, håret uppsatt slarvigt för loke drar i håret o tovan är i vägen.
Samlar mig. Gör loke färdig för dagen. Lägger han så han får busa o leka. O jag tar mig en kopp kaffe o frukost o andas. Loke gnyr efter mig. Stoppar in nappen på loke o sedan kör jag igång lugnt med städningen. Men hinner inte så långt. Loke skriker som en illbating. Han hatar när jag städar o han får panik.
Kanske för att han känner av min stress. Så nu vaggar jag han lugnt o stilla o reflekterar över mig själv o min städnojja.
Ångest över det stökiga. Är det hela världen egentligen? För mig är det tydligen det. Speciellt för att man kan få besök. O de kan se det skitiga o dömma mig direkt. Tänker jag.
Gör ni det? Tänker ni att det är skitigt när ni är här i hälsar på? När ni är hos andra o hälsar på? Eller är ni bara glada över att få träffa den personen som ni kom för o träffa. O stöket tänker ni inte ens på. Eller?
