Nej.
För varje dag som går, så lär jag mig att säga nej. Att avboka grejer, för att jag helt enkelt inte har orken, jag har ingen kraft kvar snart. Jag är totalt slut. Av en uppenbar anledning kanske. Men det är svårt och skilja på vad som är stress och vad som är graviditet. Men jag vet vad jag känner. Och jag följer den känslan. Kroppen säger ifrån. Så jag säger nej, tackar nej, tar inte på mig saker som jag vet tröttar ut mig och som jag helt enkelt inte klarar av just nu hur mycket jag än skulle vilja. Det är lätt och säga nej. Det dåliga samvetet kommer dock ändå, men försvinner ganska fort. Igår ältade jag nåt som jag hade dåligt samvete för, men som jag visste att jag inte skulle ha egentligen. Jag kan ju inte hjälpa att jag är trött. Kan inte hjälpa att jag är gravid. Men jag släppte det sen.
Har insett en annan sak, jag har fruktansvärt svårt för och be om hjälp. Jag har värk, jag är trött, jag kan be om hjälp. Folk skulle förstå det det vet jag. Men ändå kan jag inte. Jag skäms för och be om hjälp. Jag ska göra allt det jobbiga själv. Det jobbigaste ska jag göra. Tänk om de tycker jag är för svag annars? Jag är svag för o va gravid. Gravida ska inte va trötta, de ska tuffa till sig och orka ändå. Så inbillar jag mig själv att folk tänker. Är folk så elaka? Eller är det bara mitt huvud? Mina tankar som spökar igen?
Jag vill va den duktiga, den som alltid tar det jobbiga, för tar jag allt det jobbiga, då kan ingen säga att jag är svag, att jag undviker jobbiga saker för att jag är svag, feg eller lat. Terapeuten sa till mig att jag var en prestationstjej, då förstod jag ingenting, men nu förstår jag mkt mer. Ja jag är nog den där prestationstjejen trots allt..
