Dödsångesten
Men igår var jag snabb med o berätta det för sambon o han tröstar mig alltid med samma sak. "Energi kan inte förstöras". Ingen vet var vår energi tar vägen o den kan inte förstöras. Och det tröstar mig alltid lite. Så nånting måste ju hända iaf? Sen började vi prata om såna här mystiska saker o om ufon o om den hemliga ambassaden som ligger i nån öken nånstans där amerikanarna har en massa hemligheter o om vatikanen o om arkivet de har där med en massa hemliga skrift. Och sen lugnade jag mig. Vi gick o la oss redan kl 22 en fredagkväll o jag sov gott hela natten. Vaknade upp pigg o glad när jag skulle jobba idag.
Dödsångest är väl nåt som händer alla i olika faser. Jag hade en när jag var liten när farmor gick bort. Samma rädsla som jag har idag. Tänk om farmor inte excisterar längre. Läste böcker om döden då o gick vidare på nåt sätt. Varje nyår o när jag fyller år ända sen jag var liten har jag tänkt "nu är jag ett år närmre döden". Jag vet det låter helt sjukt o deprimerande. Men man kan inte hjälpa vad man tänker o känner. Och jag vill framföra mina tankar här o bryta den glada fasaden där man lägger ut bilder på sig själv sin katt sin nya soffa eller liknande. Dagens outfit. Jag menar inte att det är löjligt. Jag gör ju det själv. O hade själv tyckt det var kul o lägga ut bild på sin nya soffa. Men det är bara det man lägger ut. Nu orkar jag inte skriva mer för nu är jag så trött...