Min sorg
Ikväll kom tårarna. Först kom tårar för insikten om att min o lokes "tid" är slut. För jag ska börja jobba imorgon efter över ett år ihop med min följeslagare 💕 o tiden har gått alldeles för fort o det värker i mitt hjärta. Jag vill bara spola tillbaka tiden men det enda jag kan göra är o minnas tillbaka.
Men hade jag kunnat så hade jag spolat tillbaka till det ögonblicket då vårdpersonalen rullade in mig i sängen jag låg i in till neonatal där Loke var inskriven. Och vad jag möts av är min sambo som sitter fridfullt i en fotölj med Loke i sin famn o ler varmt till mig. Och mina ögon fylldes av glädjetårar. Just från det ögonblicket o framåt hade jag viljat återuppleva igen.
Sedan kom det tårar igen senare på kvällen. Då jag inser att saker som har hänt mig i mitt liv, saker som jag har härdat o kämpat med o mått så psykiskt dåligt av har förstört mig. Kanske inte helt förstört mig. Men det har tagit väck min trygghet, min självkänsla, min integritet. Min ångest o min oro grundar sig på saker som har hänt. O hade det inte hänt, hade jag inte härdat o gjort nåt åt saken tidigare.. då hade jag inte varit såhär nu. Osäker på mig själv. Tvivlar på mig själv. Duger jag verkligen?
Jag vet att det inte hjälper att tänka på det nu. För nu är det dags o bygga upp min självkänsla igen o bli stark. Jag kommer hitta tillbaka till mig själv igen...
Det känns precis som att jag sörjer.. jag sörjer det som har hänt. O det kanske är ett gott tecken. För att sörja innebär också att man går vidare. Imorgon är en ny dag. O då ska jag sluta va så dramatisk 😉
