Det är läskigt o tänka tillbaka på hur stressad o dåligt man mått. Och hur man har gått med allt inombords. All sorg, smärta o oro. Jag tror att det första stora tecknet för min stress skedde förra året efter min semester. Jag hade jobbat ett kvällspass. När jag körde hem var jag chockad och stum. Bilturen kändes lång även om det bara tar 5 min. Väl hemma satte jag mig jämte sambon o han såg att nåt var på tok. Jag började gråta o fick en slags panikångest. Jag har aldrig känt så innan i mitt liv. Tårar som bara flödar utan anledning, hjärtat bankar fort o jag hade svårt för o andas. Fick gå ut o ta luft. Tankarna snurrade. Jag är klen, svag, dum. Dagen efter tog jag nya krafter o klarade mig några månader till innan nästa painkångest kom. Men att jag inte reagerade redan då? Att jag inte sökte hjälp? Nej man står ut o härdar o tror att tiden gör allt bättre..