Jag klarar mig lite till..
Ångest. Det är en fruktansvärt jobbig känsla. Hjärtat bankar fortare. Jag kan inte andas. Jag gråter. Får panik. Vart ska jag ta vägen? Nu har jag lärt mig o fokusera på min andning. Jag smsar de jag har förtroende till. Och så fokuserar jag på andningen. Gråter. Tillslut så lättar det. Men det tar energi.
Jag kommer på fler o fler scenarion då jag fått ångest utan o ha reagerat över det. Bara trott att jag är knäpp eller att det bara är så. Jag grät dagen innan vi skulle åka hem från kanerieöarna för två år sen. Vi hade haft det helt underbart en vecka. Men jag ville inte åka hem. Så jag grät. Fick panik. Kunde inte andas. Jag vill inte hem till verkligheten. Vill stanna här med den jag älskar mest. I en avslappnad miljö med inga måsten. Så där låg jag o grät o grät o grät. Sen tog jag nya krafter o klarade mig ett tag till.
Jag är i samma spår igen. Jag klarar mig lite till...