Jag är jag.
Jag har min norm i huvudet som jag själv har skapat. En väldigt orimlig norm. Att man ska gå en rak linje hela livet ut. Man ska gå i skolan, få en utbildning, fast jobb, körkort, hus, man o barn. Men inget ska gå fel. Inga omvägar. Allt ska gå till perfekt. Och gör det inte det. Då får jag fruktansvärda skam o skuldkänslor. Att det är mitt fel. Att jag är misslyckad. Jag är sämre än alla andra. Jag är annorlunda. Och med dessa förväntningar så kan det ju inte bli annat än kaos egentligen. För min väg har inte varit rak. Den är kurvig och backig. Helatiden. Och jag klandrar mig själv. Jag är misslyckad. Men nej. Jag är ju stark. För trots mina kurvor o backar på vägen så har jag ju ändå trots allt tagit mig dit jag vill helatiden. Jag har kommit till ro. Det finns fortfarande mål i mitt liv o uppfylla för o nå en rofylld tillvaro o vägen är fortfarande backig. Och det ska den va. För livet är så. Resten av livet. Så jag kramar mig själv extra idag. Jag har varit alldeles för hård mot mig själv. Jag kan inte säga att jag älskar mig själv. Men jag ska jobba på det. Vara mer snäll mot mig själv. Berömma mig själv. Försöka lära mig att älska mig själv. Det är svårt. Speciellt när man står framför spegeln. Det är inte ofta jag tänker va vacker jag är. Men det händer. Och det ska hända mer.